Alldeles för skört
Står på busshållplatsen i väntan på min buss. Tänker väldigt mycket på hur väldigt skört allting egentligen är.
När jag skulle hem igår åkte en ambulans förbi oss. Mitt inne i stan i fullt pådrag.
Förr kunde jag i de fall sånt hände få ett litet extra adrenalinpåslag, pulsen höjdes och alla muskler blev på helspänn.
Inte nu.
Allt jag tänker på är farten de har, farten som påvisar akutgraden av ärendet.
Tänker på pappa, på väg ner till Lund där det nya väntande hjärtat finns.
Hur det måste ha känts att lägga sig i ambulansen och inte veta om han får träffa sina nära och kära igen.
Och det vet vi ju egentligen aldrig!
Vi lämnar och hämtar våra barn, vår familj, våra vänner - ibland med en lättnadens suck - utan att veta om vi ses igen!
Står vid busshållplatsen denna morgon o tänker på mc killen som igår inte kom hem. Där det senaste 'hej då' han sa verkligen blev ett 'hej då', för alltid. Han mötte bussen på sin motorcykel och dog förmodligen innan ambulans kom till platsen.
(Om du vill veta mer om olyckan finns mer info bl.a i den här Artikeln )
Ta vara på dagen och lev till fullo varje minut. Innan vi vet ordet av kan det vara för sent.
